Tackar gud som finns inom oss alla.. Det gör jag. Styrkan behövs och den finns där inom dig om du bara letar, vem du än är!

Jag håller just på att läsa en bok om en tjej som börjar göra dumma saker mot sej själv och andra. Det påminner faktiskt om dej, men den här tjejen har bipolär sjukdom. Jag har ofta undrat om du verkligen har rätt diagnos? Kanske behöver du fler, har en blandning av olika diagnoser..? Eller så är du bara impulsiv, såsom jag?

Ja. Livet är ju bara en massa frågor och när kommer svaren? Nånsin? Hoppas nu bara du fortsätter att må okej så du kommer ut därifrån nån gång! HOPPAS!!!!

Det var inte så här det skulle bli. Det finns ingen mening med att leva i en stor plåga, dag efter dag våndas, oroas, undra – när ska det slut och ordna sej?! Nånsin?

Från att jag föddes, eller i alla fall så länge jag minns – vilket inte är så länge -  så har jag varit ensam och förstått att det är så det är i den här världen. Så, mina älskade, närmaste, jag har verkligen försökt ge er det bästa man kan ge någon, men misslyckats ganska mycket! Man kan nämligen inte skydda någon från livet! Helt omöjligt, bara försöka att lindra och ändå blev det som det blev. Hur skulle jag kunna skydda mot mobbande elakingar? Såna som påverkade vår familj så mycket, eftersom det blev en kedjereaktion? Den som mår dåligt tar ut det på de närmaste och andra mår i sin tur dåligt av det….och så fortsätter det. För jag antar att det har en stor del i att den jag alltid har varit närmast inte är här mer? Aldrig kommer tillbaka, som det känns nu. Och jag går och går och går, dit hela tiden och det sliter så, men vad ska jag göra? Jag måste försöka fortsätta, allt det här meningslösa.

Klagan öses ur mej, ibland måste det vara så. För att orka vidare.

Jag älskar er men är inte mäktig nog att ge er det bästa av livet. Förlåt.

Själv är jag ju ganska patetisk. Misslyckad, som inte ens har kunnat ge en stadig grund att stå på trotts att det var det jag kämpade för! Att bära på den känslan, på det, även om jag vet att man inte ska ta på sig det - är oerhört tungt. Misslyckad. Jag.

Kärlek har du i alla fall fått och mitt i allt har vi alltid varandra. Men jag kan inte ens med att berätta om det senaste, att krossa de som är äldre. Vad vore det för mening? Nej, jag bär det själv och ibland kan jag prata lite med min vän, men inte med nån annan. Det blir rätt tyngande efter ett tag och jag undrar varför ingen bryr sig om de anhöriga i det här konstiga samhället?!

Jag har hela tiden trott på dig, stöttat dig i allt – och så gör du så här. Jag är glad att jag inte visste, innan jag på ett så abrupt sätt fick vetskap, för den chocken… Det som jag sen såg i tidningarna, det skrämde upp mig så jättemycket!! Hur skulle jag ha orkat innan jag fick veta?

Du. Jag hoppas att du kommer tillbaka till mig för jag ger aldrig upp hoppet även om det vacklar nu. Varför är du så annorlunda mot förr, som en helt ny person nästan – i vissa stunder alltså. Andra gånger är du precis samma underbara person!

Du. Kom tillbaka till mig! Till oss, även om du är vuxen nu så finns vi här för dig. Ge dig av från den hemska, självförgörande vägen. Tänk på allt fint som faktiskt är Du, som vi har upplevt tillsammans och som faktiskt är grunden till dig. Kom tillbaka, snälla. Kom tillbaka.

Om jag skulle berätta min historia om allt, om dig, om allt annat som har varit – det skulle fylla sida upp och sida ner.

Folk skulle nog undra hur jag kan gå omkring och se så glad ut, men jag kan inte lägga mig ner och ge upp.

Det finns bara inte i min värld men det gör så otroligt ont, så fruktansvärt ont.

I mitt huvud finns bara bilden av dig som en ung vacker snäll och glad tjej.

Så det här. Jag vet inte hur mycket jag orkar men måste stå där och le fast det brinner av smärta inuti.

Hur du kan välja den vägen. Jag förstår inte. Något är allvarligt fel och jag får inte träffa dej.

Inte prata. Inte se dej. Inte få någon information. Ingenting.

Du som alltid var det lätta av barnen, den som var så lik mig. Var. För jag förstår inte det här

och kan inte berätta det för någon. Det skulle knäcka min mamma. Det knäcker mig och jag har gråt

inuti hela tiden. Jag kan ju inte ens skriva om det. Skäms gör jag inte men förstår heller inget alls.

Förstår inte. Hjälp henne. Hjälp mig. Hjälp!

Gode Gud i himmelen, hjälp min dotter att komma på rätt köl i livet.

Fast visst är jag glad, för att du fick ha det bra igår. För att du fick vara ung, fri, glad och gå ut och dansa, bli bjuden på drink av ett par killar och sen gå hem till kompisen igen och somna först på morgonkulan. Det är jag så glad för!! Även om psykvården i Sverige verkar vara lite si och så…är jag så otroligt glad för att du mår så mycket bättre och snart får komma vidare, ut från sjukhuset. Fast en sak är jag rädd för och det är att du leds in i nåt som inte är bra för dej. För var är dina gränser?

Av den perfekta, supersnälla, söta flickan från dina yngre tonår finns inte så många spår kvar. Jo, det snälla. Men vart tog resten vägen? Blev du så trött på att sträva efter att vara perfekt? Jag kan förstå dej! Att passa in i den här mallen som samhället har byggt upp måste ju vara sjukt svårt! Själv är jag äldre, jag bryr mej inte på samma sätt. Passar inte in, men accepteras av alla och det är så jag tror att det är…att man måste acceptera sej själv och så blir allt helt okej.

Älskar dej, söta, fina. Så mycket. Och jag hoppas på allt gott inför framtiden, för vad mer orkar vi med? Det bara måste gå bra! Nu och för evigt.

Du & Jag. Jag älskar dig alltid.

Fast det gör jag inte, eller så är det just det jag gör?

Puss på dig!

Då är det dags att inse att du själv inte kan styra över allt, trots att du har gjort ditt bästa. Försökt och försökt och försökt. Inse det där misslyckandet, som faktiskt inte är ett sånt - för om kärlek och tid inte kan motverka onda krafter, så vet inte jag. Jag vet verkligen inte hur man gör istället, men jag tror inte att små människor kan råda över allt. Hur gärna man än vill.

Och jag kommer aldrig att få tillbaka dig. Så lång tid har gått och du är förändrad. Eller så har det som fanns inom dig redan då kommit ut. Jag vet inte, är bara så trött. På det mesta. Har alltid tänkt och hoppats på flera liv, men nu vet jag inte om jag skulle vilja en gång till…

Ge mig en mening.

Det är fyllt av de allra finaste ord och avslutas med ”Jag älskar dig, mamma”. Så glad och varm om hjärtat blir jag. Först.

För sen, efter en liten stund, så fylls jag av en så stark och övermäktig oro att jag blir tvungen att ringa, men ingen svarar. Jag ringer avdelningen, men ingen hittar dig och tusen tankar hinner fara genom mitt huvud under den tiden. Du är ute och går, det får jag veta sen när du ringer, men det visste inte den som svarade. All den oro som hinner komma under den lilla tiden, så mycket rädsla…

Saker sätter sina spår, det är ett som är klart. Jag hann få så ont i magen att jag är tvungen att gå hem lite tidigare från jobbet. Vet heller ingen mamma som i smyg gråter hejdlöst av att få veta att en pojkvän har gjort slut, av att någon har hjärtesorg. Av att man aldrig kan veta vem som är stark eller inte nog. Allt jag vill är att ni ska må bra. Men hur skyddar man mot en värld? Mot ett liv?

9 februari 2009, klockan 16:42
Publicerad iHälsa, Livet, Människor, psykologi, Relationer Tagged: Älska, Ätstörning, Dotter, Gråt, Hälsa, Kärlek, Mamma, Oro, Sms ]]> http://livsluft.wordpress.com/2009/03/06/jag-far-ett-sms/feed/ 0 livsluft