Det här är nåt helt annat. En mardröm som aldrig tar slut, som har pågått i sju, åtta år. Det ena har avlöst det andra, däremellan har det varit många glädjeämnen, men bara mitt positiva jag har hållt mej över ytan.
Det var inte så här det skulle bli. Det finns ingen mening med att leva i en stor plåga, dag efter dag våndas, oroas, undra – när ska det slut och ordna sej?! Nånsin?
Från att jag föddes, eller i alla fall så länge jag minns – vilket inte är så länge - så har jag varit ensam och förstått att det är så det är i den här världen. Så, mina älskade, närmaste, jag har verkligen försökt ge er det bästa man kan ge någon, men misslyckats ganska mycket! Man kan nämligen inte skydda någon från livet! Helt omöjligt, bara försöka att lindra och ändå blev det som det blev. Hur skulle jag kunna skydda mot mobbande elakingar? Såna som påverkade vår familj så mycket, eftersom det blev en kedjereaktion? Den som mår dåligt tar ut det på de närmaste och andra mår i sin tur dåligt av det….och så fortsätter det. För jag antar att det har en stor del i att den jag alltid har varit närmast inte är här mer? Aldrig kommer tillbaka, som det känns nu. Och jag går och går och går, dit hela tiden och det sliter så, men vad ska jag göra? Jag måste försöka fortsätta, allt det här meningslösa.
Klagan öses ur mej, ibland måste det vara så. För att orka vidare.
Jag älskar er men är inte mäktig nog att ge er det bästa av livet. Förlåt.
