Har jag varit en dålig mamma eller har vi varit usla förebilder.
Om jag skulle berätta min historia om allt, om dig, om allt annat som har varit – det skulle fylla sida upp och sida ner.
Folk skulle nog undra hur jag kan gå omkring och se så glad ut, men jag kan inte lägga mig ner och ge upp.
Det finns bara inte i min värld men det gör så otroligt ont, så fruktansvärt ont.
I mitt huvud finns bara bilden av dig som en ung vacker snäll och glad tjej.
Så det här. Jag vet inte hur mycket jag orkar men måste stå där och le fast det brinner av smärta inuti.
Hur du kan välja den vägen. Jag förstår inte. Något är allvarligt fel och jag får inte träffa dej.
Inte prata. Inte se dej. Inte få någon information. Ingenting.
Du som alltid var det lätta av barnen, den som var så lik mig. Var. För jag förstår inte det här
och kan inte berätta det för någon. Det skulle knäcka min mamma. Det knäcker mig och jag har gråt
inuti hela tiden. Jag kan ju inte ens skriva om det. Skäms gör jag inte men förstår heller inget alls.
Förstår inte. Hjälp henne. Hjälp mig. Hjälp!
Gode Gud i himmelen, hjälp min dotter att komma på rätt köl i livet.
