Att jag inte kan skriva fritt här. Inte för att jag inte litar på dig, utan för att jag helt naturligt vill känna mig fri att skriva utan att tänka så mycket.
Vår energi har mattats,som en del av livet, ändå tror jag att vi alltid kommer att vara vänner om än med sporadisk kontakt. Det är fint det också. Du har betytt en hel del för mig, troligen mer än du själv anar och det har varit en stor trygghet att bara veta att du finns där ute någonstans. Fint har det varit och du är verkligen en alldeles speciell person som jag önskar allt gott här i världen. Precis allt.
Vad jag ville säga med det här inlägget är att jag kommer att ta bort den här bloggen, nån gång alldeles snart. När jag orkar. Så du vet.
28 januari 2008, klockan 22:52
