Det är fyllt av de allra finaste ord och avslutas med ”Jag älskar dig, mamma”. Så glad och varm om hjärtat blir jag. Först.
För sen, efter en liten stund, så fylls jag av en så stark och övermäktig oro att jag blir tvungen att ringa, men ingen svarar. Jag ringer avdelningen, men ingen hittar dig och tusen tankar hinner fara genom mitt huvud under den tiden. Du är ute och går, det får jag veta sen när du ringer, men det visste inte den som svarade. All den oro som hinner komma under den lilla tiden, så mycket rädsla…
Saker sätter sina spår, det är ett som är klart. Jag hann få så ont i magen att jag är tvungen att gå hem lite tidigare från jobbet. Vet heller ingen mamma som i smyg gråter hejdlöst av att få veta att en pojkvän har gjort slut, av att någon har hjärtesorg. Av att man aldrig kan veta vem som är stark eller inte nog. Allt jag vill är att ni ska må bra. Men hur skyddar man mot en värld? Mot ett liv?
9 februari 2009, klockan 16:42
