Bara några dagar.

Några få, har gått, sen sist jag skrev och ändå känns det som år! Just nu, idag, så åker du någonstans och lär stanna där i flera veckor. Bara jag hinner se dig innan jag åker! Nu lär vi få klarhet i om du är sjuk, vad du är för sjuk. Och dagarna går, som i en zombieliknande tillvaro. Människor är gjorda av ett innehåll, alla är här av en orsak, men allt känns så meningslöst.

Själv är jag ju ganska patetisk. Misslyckad, som inte ens har kunnat ge en stadig grund att stå på trotts att det var det jag kämpade för! Att bära på den känslan, på det, även om jag vet att man inte ska ta på sig det - är oerhört tungt. Misslyckad. Jag.

Kärlek har du i alla fall fått och mitt i allt har vi alltid varandra. Men jag kan inte ens med att berätta om det senaste, att krossa de som är äldre. Vad vore det för mening? Nej, jag bär det själv och ibland kan jag prata lite med min vän, men inte med nån annan. Det blir rätt tyngande efter ett tag och jag undrar varför ingen bryr sig om de anhöriga i det här konstiga samhället?!

Det är så

Så här: Jag orkar inte ens skriva om allt. Varför ska det finnas nedpräntat här, när det finns på så många andra ställen? Alla tokiga saker du har gjort medan du har varit intagen i den svenska psykvården – den som är under all kritik (även om de allra flesta som jobbar där verkligen gör stora insatser). Men var är terapin, det som ska leda dig framåt? Det som ska vara så mycket mer än en enda förvaringsplats!!

Jag har hela tiden trott på dig, stöttat dig i allt – och så gör du så här. Jag är glad att jag inte visste, innan jag på ett så abrupt sätt fick vetskap, för den chocken… Det som jag sen såg i tidningarna, det skrämde upp mig så jättemycket!! Hur skulle jag ha orkat innan jag fick veta?

Du. Jag hoppas att du kommer tillbaka till mig för jag ger aldrig upp hoppet även om det vacklar nu. Varför är du så annorlunda mot förr, som en helt ny person nästan – i vissa stunder alltså. Andra gånger är du precis samma underbara person!

Du. Kom tillbaka till mig! Till oss, även om du är vuxen nu så finns vi här för dig. Ge dig av från den hemska, självförgörande vägen. Tänk på allt fint som faktiskt är Du, som vi har upplevt tillsammans och som faktiskt är grunden till dig. Kom tillbaka, snälla. Kom tillbaka.

Kanske.

Har jag varit en dålig mamma eller har vi varit usla förebilder.

Om jag skulle berätta min historia om allt, om dig, om allt annat som har varit – det skulle fylla sida upp och sida ner.

Folk skulle nog undra hur jag kan gå omkring och se så glad ut, men jag kan inte lägga mig ner och ge upp.

Det finns bara inte i min värld men det gör så otroligt ont, så fruktansvärt ont.

I mitt huvud finns bara bilden av dig som en ung vacker snäll och glad tjej.

Så det här. Jag vet inte hur mycket jag orkar men måste stå där och le fast det brinner av smärta inuti.

Hur du kan välja den vägen. Jag förstår inte. Något är allvarligt fel och jag får inte träffa dej.

Inte prata. Inte se dej. Inte få någon information. Ingenting.

Du som alltid var det lätta av barnen, den som var så lik mig. Var. För jag förstår inte det här

och kan inte berätta det för någon. Det skulle knäcka min mamma. Det knäcker mig och jag har gråt

inuti hela tiden. Jag kan ju inte ens skriva om det. Skäms gör jag inte men förstår heller inget alls.

Förstår inte. Hjälp henne. Hjälp mig. Hjälp!

Gode Gud i himmelen, hjälp min dotter att komma på rätt köl i livet.

Jag träffade dig idag

Och vi gick på stan tillsammans. Du hade sovit hos en kompis, berättade du. För igår så hade du varit hos en tjej, som inte är helt psykiskt stadig och blivit så full, så att du kräktes, på bara ett par glas vin, för att du inte hade ätit sen lunchen… Så du kom på att ringa avdelningen och nån ”snäll”bestämde att det gick bra att du sov där, i samråd med jouren. Jag säger då det!

Fast visst är jag glad, för att du fick ha det bra igår. För att du fick vara ung, fri, glad och gå ut och dansa, bli bjuden på drink av ett par killar och sen gå hem till kompisen igen och somna först på morgonkulan. Det är jag så glad för!! Även om psykvården i Sverige verkar vara lite si och så…är jag så otroligt glad för att du mår så mycket bättre och snart får komma vidare, ut från sjukhuset. Fast en sak är jag rädd för och det är att du leds in i nåt som inte är bra för dej. För var är dina gränser?

Av den perfekta, supersnälla, söta flickan från dina yngre tonår finns inte så många spår kvar. Jo, det snälla. Men vart tog resten vägen? Blev du så trött på att sträva efter att vara perfekt? Jag kan förstå dej! Att passa in i den här mallen som samhället har byggt upp måste ju vara sjukt svårt! Själv är jag äldre, jag bryr mej inte på samma sätt. Passar inte in, men accepteras av alla och det är så jag tror att det är…att man måste acceptera sej själv och så blir allt helt okej.

Älskar dej, söta, fina. Så mycket. Och jag hoppas på allt gott inför framtiden, för vad mer orkar vi med? Det bara måste gå bra! Nu och för evigt.

Du & Jag. Jag älskar dig alltid.

Det är helt otroligt hur få läsare man kan ha!

Hur bär jag mig åt? Är helt osynlig här och kan tydligen skriva precis vad jag vill!

Fast det gör jag inte, eller så är det just det jag gör?

Puss på dig!

När det inte blir som man har trott

Eller ens i sina mörkaste föreställningar kunnat ana. När natten är mörkare än den varit någon gång innan och misslyckandet känns i varje nerv.

Då är det dags att inse att du själv inte kan styra över allt, trots att du har gjort ditt bästa. Försökt och försökt och försökt. Inse det där misslyckandet, som faktiskt inte är ett sånt - för om kärlek och tid inte kan motverka onda krafter, så vet inte jag. Jag vet verkligen inte hur man gör istället, men jag tror inte att små människor kan råda över allt. Hur gärna man än vill.

Och jag kommer aldrig att få tillbaka dig. Så lång tid har gått och du är förändrad. Eller så har det som fanns inom dig redan då kommit ut. Jag vet inte, är bara så trött. På det mesta. Har alltid tänkt och hoppats på flera liv, men nu vet jag inte om jag skulle vilja en gång till…

Ge mig en mening.

Jag får ett sms.

Det är fyllt av de allra finaste ord och avslutas med ”Jag älskar dig, mamma”. Så glad och varm om hjärtat blir jag. Först.

För sen, efter en liten stund, så fylls jag av en så stark och övermäktig oro att jag blir tvungen att ringa, men ingen svarar. Jag ringer avdelningen, men ingen hittar dig och tusen tankar hinner fara genom mitt huvud under den tiden. Du är ute och går, det får jag veta sen när du ringer, men det visste inte den som svarade. All den oro som hinner komma under den lilla tiden, så mycket rädsla…

Saker sätter sina spår, det är ett som är klart. Jag hann få så ont i magen att jag är tvungen att gå hem lite tidigare från jobbet. Vet heller ingen mamma som i smyg gråter hejdlöst av att få veta att en pojkvän har gjort slut, av att någon har hjärtesorg. Av att man aldrig kan veta vem som är stark eller inte nog. Allt jag vill är att ni ska må bra. Men hur skyddar man mot en värld? Mot ett liv?

9 februari 2009, klockan 16:42

Det är ganska så svårt nu.

Jag saknar dej så att jag dör långsamt här inuti och knappt orkar andas. Ser ingen mening med så mycket alls. Förstår inte.

Måste ändå räcka. Finnas till för dom som behöver det här. Måste. Och samtidigt så saknar jag dej så…

10 januari 2009, klockan 17:07

När det går upp och sen ner igen.

Fast det en längre tid har varit mer positivt än sen du hamnade där, så blir det en sån stor besvikelse när det nu är så här igen. Igen. För allt jag vill är att Du Ska Bli Frisk Snart. Hur lång tid kan det gå utan att dom finner lösningen?!

Det är över ett år sen du blev så här sjuk och jag går på nån slags tomgång. Visar inget utåt. Men härinne… När jag lämnade dej idag så kunde jag knappt andas, hann nästan inte ut innan tårarna fick blandas med snöflingornas yrande. Och jag vet inte vad jag ska tro. Tänker på han, läkaren, som sa att kanske kommer det alltid vara så här. Eller så blir du frisk. Vet dom egentligen nånting?

Om nån hade sagt att du skulle bli så här sjuk, förut, så hade jag aldrig trott dem. Aldrig. För ingen har väl varit så positiv, så glad och nöjd, omtänksam, omtyckt och lugn i sinnet som du.

Jag vill att du ska bli frisk innan sommaren kommer. Jag vill att du ska bli frisk. Innan sommaren. Du ska bli frisk!

Och du ska alltid vara frisk i fortsättningen. Du ska alltid vara frisk! Och jag älskar dej med allt jag har. Min fina.

Jag älskar dej.

8 januari 2009, klockan 16:30

Inkompetens eller rätt väg?

Ja, inte vet jag, men som anhörig är det här det allra värsta jag nånsin har varit med om. Ändå har jag varit med om en hel del, mer än man kan tro kanske. Hur svårt ska det vara att hitta en behandling som hjälper? Hur många mediciner kan man ge en människa? Hur mycket kan man prova hit och prova dit och hur kan livet vara så underligt?

Hur? Hur? Hur?

Snart kanske jag också blir tokig. Det vore isåfall ganska så skönt. Men så verkar det inte bli, utan här ska jag bara finnas att ösas i, från alla håll och kanter. Hur mycket kan man fyllas på? Vart tar det stopp?

7 december 2008, klockan 22:31